Morado - en sannings saga. [skrivet 2012]
Det är min mamma som skrev hela historien 2012. Så det i slutet är lite "gamalt" osv.. ;)
Det var den 11 juni 1997. Det var snart midsommar och semestertider.
På nyheterna talades det om ”fåret Dolly”, den första klonade varelsen och så hade någon ny tobakslag hade kommit till.
I ett stall någonstans i södra Sverige var detta dock något som just nu var ointressant. Stoet Audit Florence skulle till att föla. Pappan var Messerschmitt som i sin tur var efter den legendariske Nevele Pride!
Med den stammen hade uppfödaren stora förväntningar på fölet.
Det var väl kanske i senaste laget för födseln, de andra fölen i hagen var redan snart två månader, men trots att Florence hade brunstat sent ville inte uppfödaren gå miste om den här chansen. En topphäst skulle nu komma till världen!
Det blev en liten hingstunge, mörkbrun med en strimbläs. Han visade humör redan första veckan, men med Nevele Pride bakom sig kunde man inte förvänta sig något annat...
Någon tyckte att Morado skulle vara ett passande namn, kanske berodde det på att han tidigt gav någon ett rejält blåmärke eller också gillade någon helt enkelt det spanska språket. (Morado=blåmärke, lila)
Topphästen flyttade till ett stall i närheten av Jägerso när han var två år. Nu skulle träningen i gång på allvar. Det var dags för Morado att börja tjäna in lite pengar... Någonstans på vägen blev det ändå fel, så fel. Den här unghingsten var inte riktigt som alla andra. Han hade problem. Om dessa berodde på någonting inom honom själv, eller om han ständigt blev missförstådd är det ingen som vet? Men träningen gick allt annat än framåt.
Tränaren som fick förtroendet att få den här hästen att vinna stort, misslyckades minst lika stort.
Morado var inte hanterbar- drog man i högertömmen ställde han sig på bakbenen. Han ville inte springa framför någon sulky. Han var arg på folk runtomkring och snart började uppfödaren och tränaren fundera på om det här var ett ”måndagsexemplar”.
De bestämde sig ganska snart för att lägga ner arbetet på den här omöjliga hästen och man kan bara tänka sig den stora besvikelsen över att ”ankungen” inte blev en ”svan” utan bara en groda..
Morado flyttade. Hans nya hem blev ett litet stall utanför Malmö. Eller stall? Det var egentligen ett hönshus som byggdes om lite.
Det ordnades två boxar i samma utrymme som hönsen bodde i. Där fick Morado gå på ”lösdrift” tillsammans med en annan häst från samma tränare, inte heller den något att satsa på inom travet...
Morado trivdes inte i sitt nya hem, det var trångt, hönsen lät konstigt och det luktade illa. Han blev mer och mer ilsken. Det gjorde i sin tur att människorna i hans närhet blev rädda för honom och därför blev han i princip bara stående. Den här unga vackra hingsten blev så missförstådd...
I familjen fanns flera barn och även om Morado varit med om mindre trevliga personer tidigare var det nu han mötte ondskan..
Barnens största intresse var att kasta stenar och pinnar på hästarna. Helst när de var inträngda i hönshuset och inte kom någonstans. Jag undrar om det är därför han än in dag vaktar sin box som en tränad vakthun... Tyvärr var det inte det värsta som hände honom i det här hönshuset. En dag försvann hans vän valacken. Det hade hänt något i familjen och han fick flytta. Morado? Ja, han fick stanna kvar- ensam..
Nu började ”Mannen” hälsa på. ”Mannen”, som luktade alkohol och cigarettrök. Han som gjorde Morado illa. Varje gång ”Mannen” lämnade hönshuset hade hingsten ont, så ont. Ibland blödde han.
”Mannen” brukade binda upp Morado, så kort att han hade svårt att röra sig, därför kunde han inte se vad som hände där bakom honom. Han kunde bara känna. Känna smärtan när ”Mannen” förgrep sig på honom.
Och hatet växte - och rädslan....
Morado hann bli fem år innan någon reagerade på misären han levde i. När djurskyddet besökte den lilla gården stod han på en halvmeters hög bädd av gammal avföring och urin.
Under de här två-tre åren hade han lärt sig att människor var onda varelser som inte gick att lita på. Han hade byggt upp ett försvar bestående av hat, ilska och rädsla. Det höll dem borta, de onda tvåbeningarna... Djurskyddet beslutade att Morado skulle flyttas och genom kontakters kontakter åkte Far och Dotter från Väddö till Malmö för att ta hem hingsten och ge honom en chans.
Det var ingen rolig syn som mötte dem där nere i Skåne. En arg häst som ingen kunde/vågade hantera och som också högg sin ”Räddare” i armen.. Men det var någonting i hans blick som de föll för. Något som sa ”jag vill leva”. Morado hamnade i ett halvstort stall norr om Norrtälje. Stallet ägdes av Y och hennes pappa. Y hade hållit på med hästar i större delen av sitt liv och var inte rädd att ta för sig de mest omöjliga exemplaren. Kanske var det därför Morado vann hennes hjärta..
I början fick han stå inne mesta tiden. Eftersom han inte gått i en hage på väldigt länge blev han galen utomhus. Han kunde bara vara ute kortare stunder i början. Y bestämde sig för att han skulle kastreras. Det var kanske inte de bästa förhållandena för det eftersom det var augusti och väldigt varmt, men nödvändigt för att få den här ilskna hingsten någorlunda hanterbar.
Hon kontaktade sin förra chef och veterinär som just under den här tiden var med i en tv-serie, ”Veterinärerna”. Han kom för att utföra kastrationen och hade tv-teamet i släptåg... Morado var dock inte så medgörlig och jag tror inte det blev något avsnitt med den här kastrationen...
Allt gick bra till en början, men pga att Morado inte kunde röra sig så bra och pga värmen fick han en infektion i operationssåret. Han blev rejält dålig. Nu fick Y medicinera. Han skulle ha antibiotika två ggr om dagen intravenöst under minst en veckas tid.
Inte det lättaste på en häst som inte litade på någon människa.
Parallellt med sprutorna fick han alltså utstå diverse hanteringsövningar.
För första gången på mycket länge tog någon på honom. Han blev smekt på ett sätt som var nytt för honom. Det gjorde inte ont när den här tvåbeningen rörde vid honom. Han blev borstad och fötterna som inte blivit verkade på drygt ett år blev också fixade.
Det tog ett tag, men så småningom började Morado förstå att alla människor inte var onda. Det fanns faktiskt de som ville honom väl.
Y skulle jobba hos sin veterinär igen och tog med sig Morado dit. Där blev han riden och körd. Han njöt! Han hoppades i ett närliggande ridhus och han gick en del dressyr. Han började leva igen! När Y ansåg att Morado var hyfsat rehabiliterad och en väl fungerande häst sattes han ut till försäljning.
Vad jag förstår fanns det flera intresserade, men ingen som riktigt klarade av den här speciella hästen. Några flög av redan första ridturen och andra kom inte ens upp på ryggen.. Efter ett tag nappade i alla fall en tjej från Hudiksvall på annonsen och Morade flyttade. Vad som hände där under året som gick vet jag inte, men det började i alla fall riktigt bra. Morado gick som distanshäst och verkade tycka det var kul i skogen. Men något gick fel- igen.
Efter något år hörde den nya ägaren av sig till Y och berättade att hon inte kunde ha Morado kvar. Hon sa att han hade utvecklat ”Headshaking”, ett symtom som gör att hästen skakar okontrollerat på huvudet i samband med regn, snö och blåst. Forskare menar att det är ett nervfel mellan nosen och hjärnan.
Orsaken tvistas det fortfarande om men fakta kvarstår- de flesta hästarna med diagnosen går till slakt...
Den nya ägaren påpekade även andra problem; Morado hade blivit svårriden, han stack i skogen, han var ilsken i hagen och han gick inte att lasta.
Ägaren sa; ta honom tillbaka eller han går till slakt. Jag tror det tog Y ca tre sekunder av överläggande, sedan åkte hon och hennes pappa till Hudiksvall...
När de kom fram gick Morado i hagen. Han tittade upp lite surt och hade öronen bakåt. Y ropade hans namn och efter ett par sekunder var det som om han vaknade till och kände igen rösten! Han gnäggade och kom fram till dem på en gång! Hästminne...
Ägaren gjorde några tappra försök att lasta honom, men han gick bara på bakbenen och kastade sig bakåt.
Efter en halvtimme ledsnade Y och tog över. Hon gick ett varv runt bilen och sa till den stressade och laddade hästen ”Nu åker vi hem Morado”, sedan lastade hon på honom utan problem.
Hur detta är möjligt kan ingen svara på. Y är otroligt duktig med dessa problemhästar så det var förmodligen hennes trygghet som smittade av sig. Eller var det så enkelt att han förstod vad hon sa, och litade på hennes ord? Han är ju en väldigt speciell häst, Morado..
Y hade nu flyttat sina hästar till ett annat stall, på Väddö. Det fanns åtta boxplatser och det skulle snart inte finnas plats för Morado. Han stod dock där ett tag och det var nu jag träffade honom för första gången. Mitt första minne av honom var att det var en väldigt vacker häst. Han såg inte ut som de andra travarna jag sett. Han var mycket mindre, kraftigare och..... annorlunda...
Jag hade just tagit upp ridningen efter många års uppehåll och kände mig inte alls trygg tillsammans med den här oberäkneliga hästen.Han var enligt mig stressad, nervös och kanske lite farlig också. Jag höll mig till det trygga travstoet jag fått privilegiet att sköta och rida.
Jag minns dock att jag en kväll retade mig på Morados ovårdade, toviga svans och försökte reda ut den med bästa förmåga. Det gick väl... sådär... Morado var allt annat än samarbetsvillig. Jag t.om tog mig upp på honom en gång, men min oerfarenhet och hans hetsiga humör var ingen bra kombo och jag red honom inte igen. Det gjorde ingen annan i stallet heller. Han var inte den mest populära hästen så han fick stå en del...
Under den här tiden stod det ett sto i stallet vars ägare var lite sugen på att ta hand om Morado. Hon hade ordnat eget stall och ville ta hem sin häst, men behövde sällskap till henne, så Morado flyttade några kilometer norrut till den här kvinnan och hennes dotter. Där hade han det bra. Han blev riden en del, och han var omtyckt.
Det fanns dock vissa problem. Han var svår att få i galopp i vissa situationer och han besvärades av sitt ”headshaking”.
I ca två år stod han hos dem. Sedan hade de tyvärr inte plats för honom längre, eftersom dottern fått en ponny att träna och tävla hoppning med. De ringde Y och ville flytta honom. Y hade byggt ut stallet. Nu fanns det sjutton platser, men just då var det fullt. Det fanns helt enkelt ingen plats för Morado.
Y pratade med en tjej från Singö som var sugen på att skaffa häst och eftersom han fungerat hyfsat hos den senaste fodervärden trodde de att det skulle kunna fungera. Han skulle stå i ett litet stall tillsammmans med en annan travare. Det skulle nog bli bra.
Vilket det så klart inte blev... Det tog inte lång tid så ringde Y.s telefon. Morado skulle hem. Här hade ingenting fungerat. Han gick inte att rida, han var farlig etc etc...
Nu ringde Y mig. Jag hade mist ”min” häst för ca en månad sedan och Y frågade om jag var intresserad att börja rida Morado? Det fanns ju en boxplats ledig... Mitt svar blev att hon var galen på riktigt! Jag mindes ju honom, när han inte ville få svansen borstad och att det inte gick att rida honom..
Nej tack, jag vill inte ta hand om honom.. För lite kunskap till för mycket häst.... Men Y har ganska bra övertalningsförmåga, i form av en suck och sen en kommentar i stil med ” ja, då går han till slakt, för INGEN vill ju ha honom i alla fall.... Synd... på.. en fin häst... men.. jaja...”
Det tog skruv på en som just gråtit floder efter att ha mist sin häst ganska abrupt i sin box.
JAJA! Men bara på prov och DU måste hjälpa mig! Det blev mina villkor för att ta mig an den här hopplösa kraken..
Sagt och gjort, jag och de förra fodervärdarna åkte i snöstorm till Singö för att hämta hem Morado, tänk om jag då vetat vilken väg vi skulle ha framför oss..
Det här är snart fyra år sedan och idag skulle jag inte lämna ifrån mig Morado om jag blev hotad med pistol!
I början red jag Morado i en hage med MYCKET snö. Han var inte rolig att sitta på överhuvudtaget. Han bockade, reste sig på bakbenen och ville bara sticka. Jag bara åkte med. Snön blev min räddning. Han orkade inte bråka så länge i det djupet. TACK svenska vinter!
Efter ett tag hade han accepterat mig. Trodde jag.. Så vi började rida ut i skogen. Nu visade han sina specialkunskaper. Som att han kunde backa 200 meter utan problem. Nu fick jag hitta på nya knep. Här hjälpte ju inte snön.. Så- Jag kom ihåg Y:s ord; Alltid tänka framåt. Sagt och gjort. Jag längde tyglarna och ”bankade” på bakifrån. Så fort han började backa släppte jag på tyglarna. Det här gjorde honom väldigt frustrerad. Han är ju ganska osäker av sig och när han inte känner något ”stöd” slutar han bråka. Så, vi löste det också. Sen började han bita mig i foten när jag red. Vände på huvudet och så small det bara! Där tänkte jag inte särskilt mycket- jag sparkade tillbaka med min fot och så var det problemet löst.
Morado har heller inte någon stark flockkänsla. Ibland när vi var 6-7 stycken ekipage tillsammans kunde han bara svänga av stigen och gå sin egen väg. Med mig på ryggen.. Han struntade blankt i de andra. Lustig kille...
I början blev jag faktiskt rädd på riktigt några gånger, svårt att vara lugn på en häst som har alla nerver på utsidan och som hoppar i luften för minsta lilla. Y gav mig ännu ett knep; sjung. Jag började bli van vid hennes konstiga råd så jag frågade inte hur det skulle kunna hjälpa. Men nästa gång jag kände mig lite smårädd på Morados rygg började jag sjunga och det hjälpte faktiskt. Fick svar senare av Y hur det är möjligt- när man sjunger slappnar man av och det gör hästen tryggare också. Självklart när man tänker efter. Nuförtiden kan jag sjunga ”vår” sång när Morado blir lite stissig, inte för att jag är rädd längre, men för att det lugnar honom. Konstigt nog eftersom jag inte kan ta en ren ton...
Morado är alltid lugnast när vi rider ut själva. Då kan man riktigt njuta av turen. Är vi fler som rider blir han alltid lite stressad. Hetsar upp sig och taktar mest.
Jag har ridit honom en hel del i skogen, inte på någon stig utan verkligen i skogen. Det har varit jättenyttigt, eftersom han varit tvungen att koncentrera sig på var han sätter fötterna och så går det inte att studsa runt så mycket bland alla träd- det har ju hänt att mina ben kommit ikläm ibland, men nuförtiden kan jag ju flytta honom med skänklarna..
Minns även ett tillfälle i början när vi skulle gå genom en vattenpöl för att komma vidare på ridstigen. Morado blev fullständigt galen och tvärvände, vägrade gå vidare och slängde sig handlöst åt alla håll och kanter. Jag höll på nästan en timme själv, sen var jag gråtfärdig. Jag vägrade ge upp!! Till slut ringde jag Y som kom och hjälpte mig. Det tog henne nästan en halvtimme att få honom att gå genom det där vattnet, men sen gick han. Idag kan jag rida honom i grimma och grimskaft med handhäst efter i riktigt mycket vatten!! Högsta vinsten....
Ett riktigt stort problem var lastning. Han har inte varit lättlastad.. Jag hade lånat ut honom till en tjej i stallet som skulle på träning. Hennes häst var skadad och hon fick låna Morado. När jag lastade honom första svängen gick det hyfsat. Men när vi skulle hem tog det TRE timmar!!! Galet!!! Jag vägrade vara med omdetta igen, så jag började träna. I början satte jag på honom repgrimma och lina. Själv satte jag mig i transporten med en bok. På luckan ställde jag en hink havre. När han vågat sig upp på luckan ett par ggr släppte jag ut honom i hagen igen. Så här höll vi på några dagar. Snart stod hinken inne i transporten. Morado vågade sig sakta men säkert in i den.
Ett par dagar senare gick han in självmant. Jag hade tränat honom en stund när min sambo kom förbi. Vi stod och pratade på stallplanen och Morado tyckte nog att vi var riktigt tråkiga, så efter en stund gick han in själv i transporten, där fanns ju iallafall godis.
Nuförtiden lägger jag linan över bommen, går ut ur transporten, Morado kliver in och jag stänger luckan. Ännu en vinst!!
Jag trodde aldrig att man kunde känna så här för en häst- kanske som barn, men jag är ju snart en ”kärring” … Men så är det. Jag älskar den hästen!
Idag finns inga problem. Han är en underbar ”tok” som fortfarande har en del hyss för sig, men det är hans personlighet. Inget man vill ta från honom. Fortfarande vaktar han sin box. Han kan hugga i luften om man står för nära, men aldrig när man är inne i boxen, det är bara om man står och hänger utanför. Det här är inget jag lägger någon vikt vid. Med det han varit med om kan jag förstå att han inte vill ha något spring i sitt ”hem”. Så länge han inte är dum när man kommer in så får han vara...
För snart två år sedan strulade mitt liv till sig och jag kände mig tvingad att välja bort Morado. Ett av de jobbigaste besluten jag någonsin tagit. Det gick ca 24 timmar, sedan var jag tillbaka i stallet. Jag klarar ju inte vara utan den där blicken han har och hans roterande mule. Då får jag se till att lösa mina problem på annat sätt....
Idag går det att rida honom både i blåst och snöväder, men i regn är det fortfarande problem, även om det blivit bättre. Han mår dåligt när det regnar, men ibland tror jag han är lite hypokondrisk... Det händer att han står helt lugnt i hagen trots regn, men märker han att jag kommer blir han ”superdålig” och börjar rusa och vill gömma nosen i min jacka... Men han mår dåligt, särskilt i duggregn, det är bättre om det är ett rejält skyfall. Tror det kan bero på att dropparna inte känns lika mycket då.
Förra julen höll jag på att mista honom. Han fick ett ordentligt kolikanfall och vi trodde alla att det var slutet.. Jag gick med honom i säkert två timmar, veterinären kom och satte in det tunga artilleriet. Trots allt vi satte in såg han inte ut att klara sig, så det var riktigt kritiskt under något dygn.Men han reste sig igen, mot alla odds och ett par dagara senare var han samma gamla Morado.
Tidigt i våras var det dax igen, ett nytt kolikanfall, ännu värre än det i julas. När jag kom till stallet låg han i hagen. Y varnade mig för att gå nära. Han hade svåra smärtor och jag kunde bli sparkad. Jag lyssnade inte på henne, utan sprang ut i hagen. Då reste han sig och kom fram till mig. Sen promenerade vi till veterinären kom. Det var riktigt kritiskt den här gången, men Morado vill ju leva, så trots att det såg så illa ut piggade han på sig riktigt bra efter något dygn. Jag mår dåligt varje gång jag tänker på det och hoppas av hela mitt hjärta att det var sista gången det hände...
Morado och Baileys (min dotters foderponny) skulle komma hem till oss på sommarbete i år och i samband med det blev vi erbjudna att låna grannens stall, så nu bor hästarna hemma på heltid!
Är helt underbart att ha de så nära, ren lycka helt enkelt!
Baileys är ett 24årigt Connemarasto som är en tjurig, envis och klok gammal dam som Morado gör allt för att bestämma över. Han kan bli ganska ”hingstig” och Baileys låter honom hållas, hon är ganska smart den damen..
Min dotter började rida för Edsbro Ryttarförening för ca ett år sedan. Hon tycker hoppning är kul och rider för en riktigt bra tränare där. Hon har lyckats starta sin Connemara i ett par lokala tävlingar, L:D med bra resultat. Nu börjar dock Baileys bli lite tröttare och orkar inte lika mycket. Tills vi hittar en bra häst till henne så får hon låna Morado, som älskar att komma ut och se världen! Nu får han hopptränas en gång i veckan, dressyrtänas 1-2 ggr i månaden och däremellan ridas i skogen nästan varje dag.
Min dotter har tävlat honom, än så länge bara några pay and jump och clear rounder, men till våren blir det kanske någon lokal tävling. Morado behöver bara lite mer rutin på tävlingar så han inte flyger i luften för minsta lilla. Skynda långsamt är mina paradord när jag pratar om Morado- låter som en klyscha, men han har verkligen förändrat mitt liv! Älskar honom och han kommer stanna hos mig så länge han lever!
Denna video gjordes den 27 oktober 2012. Såhär långt hade vi kommit då, nu har vi kommit både längre och mycket bättre!
som sagt är historien över ett år gammal. Och ni vet ju att jag och Morado har tävlat lokalt osv :) Hoppas ni gillade "sannings-sagan". Lämna gärna en kommentar! ♥
