Jag tänkte räkna ihop lite hur mycket min sport egentligen kostar på ett år från och med nu. 

 

Då vi just nu har en stallplats för Baileys, den går ungefär på 1500:- i månaden inkl allt förutom viss kraft.

Sen Harrys stallplats på Bollerup kostar ca 2000:- med endast ensilage och box, inget kraft inräknat. 

 

1500 x 12 =

18 000/år

+ 

 

2000 x 10 + 500 x 2 = 

21 000/år (Harrys stallplats behöver inte betalas under sommaren, dock kommer han gå på bete och jag skulle gissa att det går på ca 500:- per månad.

 

= 

39 000/år 

 

Baileys äter mineraler, kraft och vitaminer för ungefär 150:- per månad

Harry äter lika mycket så det går på 300:- för båda hästarna varje månad.

 

300 x 12 = 

3 600/år 

 

 

Baileys tränas ju inte längre, men Harry gör. Vi räknar med att varje träning går på ca 200:-, och jag ska då träna för Frida/Emelie två gånger i veckan (just nu ser det iallafall ut att det ska bli två gånger i veckan, framtiden kanske det blir bara en). Vilket blir ungefär 1600:- varje månad. 

 

1600 x 8 = 

12 800/år (räknade bort fyra månader då han ska också ha sommar och vintervila) 

 

Baileys gör en helskoning vilket bli ungefär 1 000:- varje gång. 

Harry verkas endast vilket går på ca 300:- vaje gång. 

Om de fixar hovarna varje 7v, så blir det 6,5 gånger om året. 

 

1300 x 6,5 =

8 450/år 

 

Baileys försäkring går på 700:- per år och Harrys går på ca 500:- per månad. 

 

500 x 12 + 700=

6 700/år 

 

 

70 550:- per år. 

 

Detta är då bara basic... Sen kanske någon grimma går sönder, Harry behöver ett nytt täcke eller dylikt (vi hästmänniskor är VÄLDIGT bra på att slänga ut pengar i onödan...) Nu har jag inte heller räknat med vaccinationer, avmaskning osv... Dock har jag världens bästa mamma och låtsaspappa som hjälper mig med en del Harrys hyra och hela Baileys. Jag försöker hitta fler jobb så jag ska kunna betala hela Harrys hyra själv men ingen i Tomelilla vekar vara i behov utav fler anställda... 

 

Även om jag var på andra sidan jorden så är det klart att jag hört om det hemska som hände i trollhättan. Hur en vidrig människa sätter på sig en mask och går in på en skola för att mörda människor. Helt overkligt. Det händer i USA hela tiden, men där har de också ingen kontroll på vapen tänker man. Det kommer inte hända här. Det är mycket hemskt som händer i Sverige just nu och jag mår dåligt. Två personer mördades på ett IKEA, en ung tjej kidnappades och mördades, flera asylboenden har brunnit ner i rena terroristiska handlingar och nu det här - bara några få av de hemska saker som sker just nu. Jag är ledsen arg och rädd, men just nu börjar jag bli vansinnig. Var är ni alla, som under dessa månader sedan IKEA morden skrikit om att vi måste stoppa invandringen för Sveriges säkerhet? Att de inte vet hur man beter sig, att de är här för att leva på våra skattepengar, är terrorister och att ni inte alls är "rasister" utan bara kritiserar invandringspolitiken (även om ni också delar jättesäkra källor *host* som avpixlat). Var är ni nu när SD delar ut tändare och pekar ut vart närmaste Asylboende ligger? Vart är ni nu och skriker om att de som tänder eld endast eldar upp deras och alla våras skattepengar när flyktingar med flera måste bo på hotell för att det bara är aska kvar av deras boende? Vart är ni nu, alla ni som skrek om hur osäkert det var i Sverige efter IKEA morden nu när en om inte värre handling har skett på våra skolor? Vart fan i helvette är ni?

 

För nej, jag tror inte ni är så måna om Sveriges säkerhet sålänge hotet inte kommer utifrån våra vanliga svensson liv. Nej, ni bryr er inte så mycket om vad som händer med våra skattepengar, sålänge ni vet att den inte går till något "o-svenskt". Ni är bara främlingsfientliga rasister ut i fingertopparna. Det enda jag sett av er under det senaste är att någon skrev att "men vadå, en Darth Vader mask har ju inget med SD att göra..." - SKÄMS. Förresten, en till sak har jag också sett; någon kände för att lägga upp och jämföra hur konstigt det var att mördaren i trollhättan publicerades med namn medan det skulle vara tyst om IKEA mördaren. Själv ser jag ingen likhet i ett planerat attentat där någon tar med sig ett fucking svärd till en skola för att mörda "icke-svenskar" med ett ögonblickens ilska och raseri-utbrott där någon för en sekund är så ursinnig på Sverige och regeringen att han tar en kniv som finns i närheten och dödar två personer som var på fel plats vid fel tillfälle. Sedan måste jag ju också pepeka skillnaden med att ha en mördare som först ska gå igenom en psykologisk undersökning och en mördare som skjutits på plats för att fler inte skulle komma att mista livet. Sedan att dessutom folk kallar honom för en frihetskämpe och hjälte får mig att vilja spy, jag hörde aldrig någon säga något liknande om IKEA mördaren. Alltså finns få likheter, den ena var under arrest för morden och den andra sköts på plats när morden skedde. Så var detta alltså för svårt att förstå för er, ni vuxna människor som delat denna text? För jag är 20 år, har läst estet och inte pluggat vidare och jag har inga problem med att se det här. 

 

En kille i 21 års ålder, vit, ostraffad och gillar att spela datorspel som vilken annan som helst går alltså in på en skola och börjar mörda människor med kniv.Han har engagerat sig i en kampanj om folkomröstning mot flyktingmottagningar samt delat filmer som glorifierar natzitysklad och folk frågar vad hans brott har med SD att göra. Människor kallar honom frihetskämpe, men det har tydligen ingenting med SD att göra. Fullkomlingt vidrigt att dessa människor bor på samma jord som jag. Att människor hejar på bränderna av asylboenden, att de skriver att de hoppas nästa inte är tomt. Efter förintelsen och nazisterna gång trodde jag vi sa aldrig igen, men just nu sitter ni här och beter er som att IS, en terror organistation alla arbetar för att stoppa, är de nästa nazistena och inte ni och SD, ett folkvalt parti som lovar bättre för våra äldre men vart budget säger mottsatsen. Ni borde alla fan skämmas, att säga att ni bara kritiserar integrationspolitiken och inte invandrarna är det största skämtet av alla. Jag kritiserar politiken, jag tycker att den är jättedålig och tycker verkligen att den borde skötas bättre.Skillnaden mellan oss? Jag vet inte om den faktiskt är så att dem är rasister och inte jag eller att det bara är så att jag faktiskt kan källkritik. Kanske en liten del av båda. Snälla kolla era källor innan ni börjar dela och sprida hat för jag börjar bli jävligt trött på det här nu. 

* Skaffa en navelpiercing

• Tolkade Baileys första gången på året med Emma och Wanda, guud vad kul det var!

• Fick sy i benet andra gången. 
• Slutade med smink 

Det är över tre månader sen Morados bortgång. Ändå kan jag inte undvika att få ont i halsen och ögon som bränner när jag ens tänker på honom. 

Jag har mitt armband med taglet, hela tiden. Jag vill alltid att han ska vara med mig, alltid. 

När jag är hemma har jag ingen motivation att hoppa upp på Baileys att rida. Senaste gången jag var hemma så träffade jag henne inte ens för att jag mådde så dåligt över Morado. 

 

När jag är här är det svårare att undvika att träffa hästar, dock är det bra (tror jag), eftersom då fortsätter ändå mitt hästintresse. 

När jag är hemma har jag suttit på Baileys rygg och gråtit i flera minuter, stått i hagen och klappat henne och bara gråtit, jag har så svårt att se henne utan Morado, veta att han faktiskt aldrig kommer komma tillbaka till mig. 

Det är inte så att jag inte VILL träffa min ponny, för det vill jag. Det är bara att det är så svårt för mig att ens tänka tanken på att träffa henne och inte Morado. 

 

Jag saknar Morado så oerhört mycket att ibland vet jag inte ens om det är rätt att fortsätta med hästar, för jag vill inte uppleva den här sorgen fler gånger. 

Jag och Morado hade ett speciellt band jag inte haft med någon häst förut. Hans blick när man kom och skulle hämta honom i hagen, att han alltid gnäggade på en när man öppnade stalldörren på morgonen... Han följde mig vart jag än gick, jag hade planer och jag hade mål, och allt gick i spillror, på bara en dag.

 

Men såklart älskar jag Baileys så oerhört mycket också. Min första ponny. Vita faran som jagade bort alla andra hästar. Men Morado och jag fick ett starkare band och han har lämnat ett stort hål i mitt hjärta, för stort. 

Baileys kommer lämna ett minst lika stort hål i mig, men just nu finns hon här och Morado gör inte det.

 

Så fort jag pratar om Morado, tänker på Morado och skriver om Morado, kommer tårarna. Nej, jag kan inte hålla det inne, hur mycket jag än försöker. 

När Morado hade varit borta i prick tre månader pratade vi om tarmvred och kolik + avlivning på Djuren i Naturbruket. Och det tog, något rejält. Det var enda gången som jag bara kände tårarna i ögonen men inte på kinderna. 

 

Morado lärde mig så otroligt mycket inom hästvärlden. Aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa. Från att inte ens få ta på honom till att hoppa i halsring trots att flera hästar var och travade runt på banan. Från att inte ens kunna gå framåt till att stå på prisutdelningen, från att vara hästen jag aldrig mer ville rida till min bästavän. Han visste mer om mig än någon människa. När jag mådde dålig satte jag mig i hans box och hans mule kröp ner i min famn, fyfan vad jag saknar honom.

 

Så just nu vet jag inte hur jag vill göra längre. Jag har fortfarande mina mål med livet och starta eget företag och allt det där, men jag känner hur de blir suddigare och suddigare för varje gång jag tänker på Morado. Det är inte lika kul som det var med honom. Men jag får tänka possitivt och tänka att han inte ville att jag skulle sluta.

 

Och vid varje framtida tävling kommer han springa bredvid mig, min älskade travare med dom snällaste ögonen.

Trots att jag alltid har haft långsiktiga mål börjar jag planera mina kortsiktiga eftersom jag har ingen som helst aning om vad jag vill göra nu under min gymnasietid. 

 

Men mina första planer är att skaffa unghäst. Ev. utav **** eftersom han har så grymt fina hästar och jag verkligen vill ha häst utav honom. Isåfall blir det en två-åring som jag tar ner hit under kanske andra eller tredje året, när jag har helg/efter-skolan jobb och kan betala åtmistone 2/3 utav kostnaden för den. 

 

Sen är planerna att starta fälttävlan. Jag vill så gärna börja i det eftersom jag älskar adrenalinet och älskar både hoppning och dressyr. Iallfall dom "lättaste" klasserna. Förstå vad coolt att kunna säga "Den här hästen har jag ridit in och utbildat själv ifrån grunden". 

Sen vill jag också klättra mer i klasserna i hoppningen. Iallafall 1.30/1.40 med den hästen. Det är mitt mål med min egenutbildade häst. 

I dressyren vill jag komma upp i msv:c.

 

Dethär är då mina halv-långa mål eftersom dom innebär max 8år framåt i tiden (om man räknar bort tävlandet med hästen). Medans alla mina jobb-planer innebär hela min framtid. 

Tänk, imorgon, lördag. Flyttar jag nästan 80 mil neråt i landet till Skåne. 

Nästan 80 mil ifrån mina hästar.

Nästan 80 mil ifrån mina vänner.

Nästan 80 mil ifrån min familj.

 

Under den här våren/sommaren har jag kommit närmare min mamma något otroligt. Har börjat öppna mig mer och mer för henne. Jag har alltid varit tystlåten av mig och alltid hållt saker inom mig, så det här är en rätt stor grej för mig. 

Jag har svårt att lita på folk. Just nu litar jag bara till 110% på tre personer i världen, mamma, Jossan och min bror. Resten känns, inte rätt. 

Jag kommer verkligen sakna allt här, men det känns så skönt på samma gång att lämna allt. 

Sista tiden i skolan var svår faktiskt. Speciellt efter att mina kompisar som gick ut året innan mig försvann. I slutet av nian kom jag närmare vissa utav mina kompisar. Men jag har aldrig känt att jag kan lita på dom på det sättet. Jag skulle aldrig kunna berätta lika mycket för dom som jag berättar för t ex Jossan. Dock har jag delat hemligheter med dom, men inte dom "större".

Dock är jag såå glad över att jag gått på den skolan jag just gick på. Jag har lärt mig att läsa av människor bättre, vilka som är falska och vilka som är äkta. 

Jag har så himla svårt att veta om jag kan lita på någon eller inte vissa stunder. 

Dom "kompisar"/kompisar jag har här, vissa känns ibland så falska så det finns inte, och vissa är helt jävla underbara. 

 

Det finns inget jag vill än att ha en vän som jag kan lita på till 110%, och jag hittade henne. 28e Juni 2012 träffades vi första gången. 13e Februari 2014 började vi prata på riktigt och kallade oss för vänner, och den 24e Februari 2014 blev vi bästavänner, Jossan och jag.

Jag har aldrig litat på någon kompis så mycket som jag litar på Jossan. Vi kan prata om allt, trots att vi inte gör det. Allt vi säger stannar där. 

Hon skulle aldrig gå runt och säga "nejmen veeet du vad Linn sa igår?!", det finns inte på världskartan. 

Jag fick en fråga förut på en grupp på facebook där en tjej bad mig skriva ut hur jag hade lärt Morado att rida i halsring så såhär började det. 

 

Jag läser några bloggar där dom rider sina hästar i endast halsring och hoppar (jossanamigo.blogg.se & melinajaderblom.blogg.se) och dom har varit lite utav mina insperationer. Jag slog vad med min tränare också; Jag skulle komma på en hoppträning, i endast halsring, ingen sadel eller träns, och hoppa Morado. 

 

Så jag tog ett grimskaft och drog över Morados huvud under en ridtur. Fortfarande träns på, för säkerhetens skull. 

Morado är en väldigt lättlärd häst, så när jag kom iväg så började jag dra lite lätt i grimmskaftet för att få honom att stanna, i början så ville han inte alls lyssna. Vilket gjorde att jag drog i grimmskaftet med ena handen och tyglarna i andra, som en dubbeleffekt. 

Tillslut lärde han sig stanna, då började jag öva lite smått med svängningarna. 

Dom gick inet alls bra från början, utan han ville inte svänga, så då gjorde jag samma grej; dubbeleffekt. 

Tillslut så började det gå lite bättre, nu hade det gått ungefär 2 veckor och han kunde börja svänga hyfsat bra. 

Jag använde alltid benen när jag svängde, skulle jag svänga höger använde jag vänsterskänkeln samtidigt som jag drog grimmskaftet åt höger och vicevärsa. 

 

Tillslut så kunde jag göra hyfsat snäva svängar. 

Sen började jag bara ha hjälp utav ringen, då tränset kändes onödigt så jag knöt bara upp tyglarna för han inte skulle råka trampa på dom. 

 

Efter ett tag så tog jag av tränset för första gången. Han tyckte det var jättekul och hade riktigt kul! 

Tog båda galopperna och jag hade en sååån roliga känsla efter det!

 

Sen gjorde jag samma sak som innan, ut i skog och åkrar med träns och ring. Han gick lika fint, bockningarna var inte borta, men han var duktig. Hoppade lite smått med bara hjälp av halsringen. Han var såå duktig och jag blev bara gladare för varje ridpass.

 

Andra gången red jag helt barbacka, eftersom det var det jag skulle göra med Morado på hoppträningen. 

Han gick lika fint som första gången, nästan bättre. Liiite bångstyrig vissa gånger, men jag kände mig riktigt trygg med honom.

 

Sen fortsatte jag, övade på snävare svängar på åkrarna och på vägarna. Vid den här tiden använde jag mig endast utav "halsringen" när jag red utomhus, dock fortfarande tränset, som säkerhet ifall det skulle hända något. Morado är ju en speciell häst, helt oförutsägbar. 

 

Tredje gången helt utan träns hoppade jag faktiskt lite. Han var sjukt pigg, men var fortfarande duktig. Mycket bus blev det den dagen, trots att vi både hamnade rakt in i träd och att han försökte skena med mig så visste jag att det här skulle bli bra, vi var bara tvungna att ge det tid. 

Nu var det prick 1 månad minus en dag innan jag skulle hoppa Morado på en hoppträning i halsringen. 

 

Fjärde gången jag red honom i endast halsring var efter en hoppträning, dagen efter 3e gången. Medans jag var klar och dom andra hoppade så rog jag på halsringen (hade fortfarande hackamore då) och red igenom LB:1 i paddocken bredvid. 

När dom andra var klara gick jag in på riktiga banan, tog jag av tränset och red honom lite för att se hur han skulle reagera med hindrerna och medans Frances hoppade sin häst. Han var så coollugn och det var verkligen superkul!

 Lärde mig även hur jag skulle göra supersnäva svängar; dra fram grimmskaftet mer emot huvudet (ungefär vid halva halsen) och styra! Suuupersnäva svängar kunde han göra då, i både skritt, trav, och galopp!

 

Jag red honom sen bara ut i skogen, med hackarmore och halsring. Bara när han blev som jobbigast använde jag hackamoret, annars var det halsringen som användes. 

Två dagar innan hoppträningen red jag honom i bara halsring. Det gick rent av skit. Han gick EN av FEMTON galopper fint, resten bestod endast av bockningar. 

Traven var dock superfin. Han gick i form hela tiden och jag satt bara på och skrattade. 

Dagen jag skulle hoppa Morado i halring var jag så nervös. Jag hoppade hela träningen med träns och sadel, den gick förövrigt superbra. Hoppade en bana på 1meter tror jag det låg på, iallafall några utav hindrerna, några högre och nåra lägre. 

Sen när Alicia hade hoppat klart sänkte Micke två hinder, ett av dom låg på 85cm och det andra på 50cm. Jag fick ta det på 50 först åt varsitt håll, sen fortsatte jag på 85. Morado hade öronen fram hela tiden, jag hade hjärtat i halsgropen och Micke skriker åt mig att fortsätta galoppera medans han sänker ett till hinder. 

 

Svängen till den var snäv, men Morado förstod exakt vad han skulle göra och svängde fint upp emot det och hoppade det som låg på 60-70cm. 

Sen börjar Jonna och Alicia säga att jag ska hoppa kombinationen. Jag skriker "Morado kan ju inte ens hoppa det med träns!?!" Men dom envisas och gör en "omröstning" (med två personer) om jag ska göra det eller inte, så Micke skrattar bara och sänker ner kombinationen. 

 

Sen säger han en liten bana till mig. 50 hindret, 85, ner till 60/70 åt andra hållet och sen kombinationen. 

Morado hoppade som en gud. Världens finaste häst. Han hoppade kombinationen bättre utan än med träns till och med! 

Sen efter så får Morado för sig att vi ska hoppa 85 hindret igen, så han svänger emot det och går inte att stanna, så jag lät honom hoppa det! Micke ropar bara "Wohooo", haha världens bästa tränare!

Sen skrittar jag av honom och han får en morot och två till när han kom in i transporten. 

 

Jag är så nöjd över min och Morados prestation. Den 1 April slog jag vad med min tränare att jag skulle hoppa utan halsring, den 27 maj gör jag det. 

Dags för att skriva vad som hände i underbara Skåne!

Vi började med att åka till Råå där mammas kompis Tina + familj bor.

Vi åkte dit, kollade runt i huset, åt jättegod mat och sen gick jag och Stella (Tinas dotter) till Ica och köpte chips och läsk.

Vid 9 kom Stella in och väckte mig, jag sminkade mig och fixade håret. Därefter gick vi en rundtur med Tinas man Håkan. 

Det är verkligen suupermysigt på Råå och jag tog hur många bilder som helst! 

Därefter bar det av mot Bollerup Naturbruksgymnasium. 

Och GUD VAD FINT det var!! Vill bara flytta ner nu! 

Vi fick massor med information sen en rundtur av tre supersnälla tjejer ifrån 2an! Dom visade några utav elevhemmen, bl a Äpplet som jag hoppas att få bo i. 

Sen fick vi se lösdriften där jag hittade en 2/3åring som jag vill ha, såå mysig häst. Gjorde likadant som Quicla första gången jag träffade henne, bara stod och pussade på en! Dock var det här en gigantisk skimmel och ingen fux, men gud jag är kär!

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har väldigt många internetvänner, vissa som jag även träffat på riktigt.

Mari är ett perfekt exemplar. Vi träffades över internet, och vi har pratat, camat osv i över ett år innan jag skulle ner och hälsa på i Plönninge. Sen åkte jag till Borås och bodde hos en av mina närmaste vänner. 

 

Även Felix är en internetvän, man kan tro att han och jag träffdes när jag träffade Mari. Men Mari bjöd in mig till ett skype-samtal med honom och sen började vi snacka. Så även vi var internet vänner ifrån början.

Har bestämt mig att sluta sminka mig. 

Igår var första skoldagen på 4 år utan smink. Kändes konstigt, ja, men jag har många anledningar till varför jag ska sluta använda smink. 

 

*1. Vill inte ha massor med finnar. 

*2. Man känner sig lite finare/speciellare om man bara har smink vid finare tillfällen. 

 

*3. Kostar mycket (nytt smink, sminkborttagning, borstar ect.)

 

*4. Tar långt tid på morgonen

 

*5. Man blir aldrig nöjd

*6 Jag är helt enkelt för lat och snål för att använda smink! 

 

 

 

Dag in och dag ut spyr folk ut sig den ena saken värre än den andra. Det pratas hit och dit hela tiden som om det är det roligaste som finns liksom? Varför går man inte bara rätt fram till personen man stör sig på och säger rätt ut vad man tycker, lovar er att allt man säger kommer fram i slutändan ändå på ett eller annat vis, oftast med en värre historia. Osmart minst sagt också skulle vi vilja säga när någon person säger något om dig till din bästa kompis, tror den personen seriöst då att det inte kommer komma fram?

 

Tror fortfarande på att skitsnack också grundas på avundsjuka då vi har väldigt bra exempel där från egna händelser. Detta då främst inom ridsporten där det tyvärr snackas en del hit och dit och mycket avundsjuka osv.

Folk tål inte att andra lyckas, att de har fina hästar, fin utrustning osv, nej då ska det alltid finnas de som ska hitta fel direkt på dig eller det som är ditt. Bara för att höja SIG SJÄLVA. Såna personer är ju inte riktigt friska, det märks ju..? 

 

 

Sofia: Jag har fått höra att jag är väldigt bortskämd, pga att jag "fått" en massa saker till hästarna. Men då skulle jag bara vilja säga till er som tycker att det är så himla jobbigt att jag "fått" saker, jag har betalat ALLT till min/mina hästar själv som jag köpt, till och med sadeln, TILL OCH MED min nya HÄST, det ni! ;)

 

Linn: När jag fortfarande tävlade Baileys (2011 tror jag det var) så var jag och mamma ute på en klubbhoppning. Det var en a:0:a:0 och mamma och jag var gröna, så hon frågar en som vi är bekanta med (vars dotter även red Morado för längesedan) hur det gick till. Mamma fick svaret "Det är bara 3 som blir placerade", vilket man kan säga att det inte var med en sån trevlig ton enligt oss. Men när jag och Baileys då kommit 2:A och vår bekantas hästar inte ens blivit placerade, så vände hon bara på klacken och gick iväg, utan ett grattis. Ett ord,7 bokstäver är inte svåra att säga.

 

Ville mest uppmärksamma folk att allt ni säger kommer oftast fram, akta vad ni säger, för ni kommer inte ha så jävla roligt sen efter att ni pratat skit. Det finns de som dessutom kan ta det väldigt hårt, det är aldrig kul att höra saker som folk har sagt om en, och för en hästmänniska nästan värre om någon säger något om ens ögonsten, sin häst. Vissa kan ta det på ett bra sätt och bara strunta i att någon snackat om en, men andra inte. Och undrar man något så kan man fråga personen istället för att börja snacka en massa.

 

Men det värsta som finns är att försöka sänka andra genom att höja sig själv, SKÄRPNING!

Sök riktig vård istället om det skulle vara så.

 

Men allting grundas inte på avundsjuka och det förstår vi också, men oavsett vad, prata inte skit, och speciellt inte om ni själva inte kan stå för det. Det är inte bara inom ridsporten heller tyvärr. Dåligt beteende bara.

 

För vissa människor verkar det vara extremt jobbigt att folk har åsikter om saker och ting, är det konstigt att vi har det eller? Svar: Nej. Det finns minst lika många åsikter om det finns människor, varför inte låta oss tycka som vi gör, och dela med oss av det? Skapa debatter för att man undrar vad andra tycker om just det ämnet och kunna diskutera tillsammans för att man är nyfiken och tycker det är kul. Så länge man håller debatten på ett moget sett ser jag inget konstigt med att skapa en. Åsikter är kul, intressant och minst sagt provocerande.

 

 

Detta är en kort del utdraget från mitt åsiktsinlägg som jag skrivit på min privata blogg. För er som inte vet så har jag börjat blogga på både min egna och på denna bloggen så kika gärna in!

 

 

 

 

För nästan prick ett tusen, nittio fyra dagar satte jag mig i Cissis bil för att hämta hem min första ponny. 

En vit ponny ungefär 1 timme ifrån oss. 

 

Lastade, åkte hem, duschade henne i TVÅ timmar. Skitig ponny. 

 

Den ponnyn, har lärt mig allt. Det var henne som bockade med mig första gången, det var hon som stegrade med mig första gången, den första jag tävlade, den första jag tränade, den första jag hade. Min fösta ponny ♥

 

Baileys, fick henne som 21åring. Den äldsta hästen dom har mätt på Täbys klinik. Alltid den äldsta hästen på tävlingarna. 

 

På vår första tävling som var en clearround hoppade vi 40 och 50 cm, felfria! 

På vår första officiella på Märsta så kom vi 4a. Jag var nog den gladaste tjejen i världen då! 

 

Under dom här åren har jag lärt mig allt. Det var verkligen hon som fick mig att våga göra dom här sakerna! 

Jag minns att när jag hade tagit hem min  feta lilla ponny, och ridit henne ett tag, så skulle jag rida en ritur på en äng.

Det slutade med att jag ringde till min mamma och storgrät, Baileys hade blivit "galen", hon bockade och stegrade. Jag ville inte rida.. Haha, som tur är låter inte min mamma mig sluta!

 

Jag fortsatte, trots gråten i halsen dom första tio ridturerna. 

 

Jag tacka mig idag att jag aldrig gav upp, att jag inte gav tillbaka Baileys. Hon är min bästavän. 

 

Och hos mig stannar hon, tills dagen hon tar sitt sista andetag på denna jord.

- Om Linn hade haft 110% koll på sin häst (Cassie) så skulle jag inte tvekat en sekund på att sätta upp en 1.30 bana. Visst, jag kan sätta upp några hinder på 1.30 och dom skulle fixat det men om det "förstörs" och Cassie börjar vägra, så måste vi börja om från början. 

Det är faktiskt väldigt skönt att Micke tror på oss. Och eftersom jag inte ens ridit Cassie i två månader så känns det här bra. Speciellt när Susanne säger att Cassie trivs med mig och jag känner att vi passar ihop. Som handen i handsken. ❤️ 

Det här är en punktlista jag stör på mig på ryttare.

 

• Ryttare som endast vill hoppa högt, hoppar flera dagar i veckan och sänker aldrig förutom när hästen "går dåligt"..... 

• Ryttare som tror dom vet allt, hur t ex Morado ska ridas genom att se på en film/bild. Han är speciell, går inte att ändra på det. 

• Ryttare på tävlingar som blir superförbannade för att hästen rev/vägrade eller att man ramlade av. 

 

Det där var top 3 som jag stör mig på hos ryttare..