Det är över tre månader sen Morados bortgång. Ändå kan jag inte undvika att få ont i halsen och ögon som bränner när jag ens tänker på honom. 

Jag har mitt armband med taglet, hela tiden. Jag vill alltid att han ska vara med mig, alltid. 

När jag är hemma har jag ingen motivation att hoppa upp på Baileys att rida. Senaste gången jag var hemma så träffade jag henne inte ens för att jag mådde så dåligt över Morado. 

 

När jag är här är det svårare att undvika att träffa hästar, dock är det bra (tror jag), eftersom då fortsätter ändå mitt hästintresse. 

När jag är hemma har jag suttit på Baileys rygg och gråtit i flera minuter, stått i hagen och klappat henne och bara gråtit, jag har så svårt att se henne utan Morado, veta att han faktiskt aldrig kommer komma tillbaka till mig. 

Det är inte så att jag inte VILL träffa min ponny, för det vill jag. Det är bara att det är så svårt för mig att ens tänka tanken på att träffa henne och inte Morado. 

 

Jag saknar Morado så oerhört mycket att ibland vet jag inte ens om det är rätt att fortsätta med hästar, för jag vill inte uppleva den här sorgen fler gånger. 

Jag och Morado hade ett speciellt band jag inte haft med någon häst förut. Hans blick när man kom och skulle hämta honom i hagen, att han alltid gnäggade på en när man öppnade stalldörren på morgonen... Han följde mig vart jag än gick, jag hade planer och jag hade mål, och allt gick i spillror, på bara en dag.

 

Men såklart älskar jag Baileys så oerhört mycket också. Min första ponny. Vita faran som jagade bort alla andra hästar. Men Morado och jag fick ett starkare band och han har lämnat ett stort hål i mitt hjärta, för stort. 

Baileys kommer lämna ett minst lika stort hål i mig, men just nu finns hon här och Morado gör inte det.

 

Så fort jag pratar om Morado, tänker på Morado och skriver om Morado, kommer tårarna. Nej, jag kan inte hålla det inne, hur mycket jag än försöker. 

När Morado hade varit borta i prick tre månader pratade vi om tarmvred och kolik + avlivning på Djuren i Naturbruket. Och det tog, något rejält. Det var enda gången som jag bara kände tårarna i ögonen men inte på kinderna. 

 

Morado lärde mig så otroligt mycket inom hästvärlden. Aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa. Från att inte ens få ta på honom till att hoppa i halsring trots att flera hästar var och travade runt på banan. Från att inte ens kunna gå framåt till att stå på prisutdelningen, från att vara hästen jag aldrig mer ville rida till min bästavän. Han visste mer om mig än någon människa. När jag mådde dålig satte jag mig i hans box och hans mule kröp ner i min famn, fyfan vad jag saknar honom.

 

Så just nu vet jag inte hur jag vill göra längre. Jag har fortfarande mina mål med livet och starta eget företag och allt det där, men jag känner hur de blir suddigare och suddigare för varje gång jag tänker på Morado. Det är inte lika kul som det var med honom. Men jag får tänka possitivt och tänka att han inte ville att jag skulle sluta.

 

Och vid varje framtida tävling kommer han springa bredvid mig, min älskade travare med dom snällaste ögonen.