• Kontakt
  • Maila mig
  • Min Facebook

I still feel empty

Två år sedan.

Världens bästa Josäfin

Re: Han kommer aldrig mer tillbaka

Detta inlägg publicerades 2014-08-27

 

 

Ni kan inte förstå hur det känns så länge man inte upplevt det själv. 

Här sitter jag, lugnt i soffan med mina kompisar och tittar på tv den 24e Augusti 2014. Klockan 19:07 ringer mamma och undrar vad jag gör. Sen säger hon "Linn jag har en tråkig nyhet". 

Såklar undrar jag vad, och hon säger "vi har tagit bort Morado." 

Jag hör hur hon börjar gråta, jag vill inte tro att det är sant, så jag säger bara "Va? Skojar du? Det kan inte vara sant"

 

Hästen vi har haft i omkring 6år finns inte längre med oss. Det bränner i ögon och hals när jag skriver detta, för jag tror fortfarande inte på det. 

Jag väntar fortfarande på att när jag ska komma hem den 11e september ska han inte ligga i en grav utan han ska stå brevid Baileys i sin box och äta hö, sen ska vi gå ut på en långtur och galoppera av honom eftersom han skulle vara så pigg att rida nu när mamma inte hinner rida lika mycket som jag gjorde.

 

Men det kommer han inte.

 

Han kommer inte stå i stallet, han kommer inte gnägga på morgonen när man öppnar stalldörren och säger "Godmorgon älsklingar", han kommer inte galoppera under mig, han kommer aldrig komma till mig i hagen, han kommer aldrig kolla på mig med dom finaste och snällaste ögonen man kan hitta. 

 

För han är död. 

 

När mamma ringde berättade hon också hur det gått till. Hon hade kommit in på morgonen och sett att han satt fast i boxen, förmodligen hade han rullat sig under natten och fastnat, han har gjort det flera gånger tidigare, men det här blev hans sista. 

Han hade fått kolik som i sin tur blev till tarmvred. 

 

Jag har svårt att skriva då tårarna bara rinner nerför mina kinder och på skrivbordet, min älskade Morado. 

 

Jag hade ju planert flera år med honom, men jag kommer inte ens kunna krama honom igen. Aldrig, aldrig, aldrig. 

 

Jag har svårt att faktiskt få in det i mitt huvud. Jag grät i över två timmar efter mammas samtal, jag hade också gått ut på en promenad för att se om det skulle hjälpa, men när jag såg en häst i hagen så bröt jag ihop. Varför kunde det intevarit den? Varför just Morado? Min Morado? 

 

Jag har svårt att få ut alla känslor i ett inlägg på min blogg. Det är lite mer än två dagar som mamma ringde mig, just nu ligger Morado begravd under mark. Min hjärna vill inte tillåta det, inte nu. 

 

Det går bra under skoltid, jag är med i lektionerna, men på nätterna gråter jag till sömns. Det är svårt att förstå att det var just Morado. Han var bara 17år, hade 10år kvar? 

 

Morado är en häst som kämpade, genom våldtäkter och misshandel, han blev en vandringssymbol under ett tag och sen kom han till oss. Helt ärlig kunde han inte fått det bättre. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att tänka att han är på en bättre plats nu, bättre än vad? 

 

Hans ögon lyste av livslust vart han än var, så länge jag och mamma var med honom. 

Varför skulle jag då intala mig att han är på en bättre plats? 

JO, han är ifrån all smärta han hade under den 24e augusti, men inte bättre plats. Hans bästa plats var hos oss, och det vet både jag och mamma. 

Han levde. 

 

Morado trotsade alla chanser en häst fick, han hade kolik tre gånger, han fastnade i boxen flertal gånger, han hade avföring upp till magen när djurskyddet hittade honom när han var 5år. Innan dess var det allt från misshandel till våldtäkt. 

 

Men den här gången blev det en gång för mycket. 

Han var inte stark nog att klara den här gången, trots att jag visste att han ville. Han var min kämpe, det fanns inte en sekund han skulle gett upp på något, förutom den där dagen. 

 

Jag vet knappt vad jag skriver längre. 10 dagar efter att vi gör våran dressyrdebut, 9 dagar efter att jag rider honom en sista gång, 8 dagar efter att jag ser honom sista gången, finns inte Morado längre. Han finns inte längre i vår värld. 

 

 

Jag vet, att en gång kommer jag få träffa min kämpe igen, en gång kommer han finnas vid min sida och vi kommer rida över dom gröna ängarna tillsammans.

 

 

Jag undrar bara varför, det var inte Morados tur. Inte än. 

 

 

Det här var den sista bilden som togs på oss tillsammans. Överlyckliga efter vår dressyrdebut på 55%, jag VET att vi kunde gjort det bättre, men jag var så överlycklig ändå. Hela rundan satt jag och log, och jag vet att Morado gjorde detsamma. Han älskade att träna och tävla. Han älskade att ha alla blickar på sig. 

Vart han än gick var det folk som beundrade honom, han var alltid den sötaste hästen på banan, med sitt lilla huvud och slarviga galopp. Älskade häst, vi ses snart igen, lova att gnägga på mig. 

 

Gårdagen + idag

Hej!

Igår var Julia här hela dagen och hälsade på, så kände inte orken till att blogga just då. Men ska bli bättre, lovar!

 

Idag är det ett år sen Morado gick bort. Så är lagom glad första skoldagen liksom... Ska iallafall bli kul att träffa på alla nya elever, gamla elever, klasskamraterna och lärarna. Själva lektionerna kunde man ju sluppit ;) 

 

Börjar 10:30, så ska gå till matsalen som stänger 10 vid 9:50. Snart gå upp och tvätta av sminket från gårdagen, välja kläder för idag och göra mig iordning. Vill inte stressa inför idag. Hade dock tänk gå upp vid 9:30, men sista person som kom idag råkade väcka mig, så vad ska man göra när man inte kan somna om.. 

Om jag fick en enda önskan, skulle det vara att få tillbaka min bästavän. 

Nothing can ever, ever replace you

Snart ett år. Fyfan. 

Find another you ♥

'

Jag klarar inte mer

Jag förstår inte det är över sju månader sen Morado försvann ut ur mitt liv. Och igår kväll satt jag och storbölade över honom igen. Jag klarar inte mer, jag vill inte. Jag kommer aldrig i hela mitt liv få se honom igen. Hans blick kommer aldig möta min, jag kommer aldrig få känna hans mörkbruna vinterpäls genom fingrarna, jag kommer aldrig kunna smeka hans nosrygg och säga hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig mer se honom. 

Förstår ni hur mycket det tar på mig? Energi i skolan, energi i stallet, energi när jag ska sova. Jag kan somna gråtandes eller med tårar i ögonen bara för jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag har aldrig i hela mitt liv kännt såhär för ett djur. Han var verkligen mitt allt. Jag kan inte förstå att jag har förlorat honom föralltid. 

 

Om jag fick välja en önskan i världen skulle det inte vara fred på jorden, eller något sånt som kunde rädda flera tusen människor. - Nej, det skulle vara den mest själviska önskan. Ge tillbaka min Morado.

Om jag bara fick säga en mening till Morado just nu i denna stund: Kom tillbaka, jag älskar dig.

 

 

Hopptränat en gammal vän

Tänkte bara slinka in ett inlägg innan jag går och lägger mig. Håller på med filmen från dagens hoppträning för Micke. Vet ni vad jag kände hela rundan när jag red hästen? - Jag har hoppat den här förut.

Och när jag sedan skrittade av honom kom jag på vem. Morado. 

 

Jag bokstavligen red runt på min gamla vän. Tårarna rinner när jag skriver detta shit.. 

Hans osäkerhet, hans behov att söka trygghet, så fort jag slappnade av gjorde han också det mellan hindrerna. Åhh vad jag saknar min älskade vän, Morado. 

Mamma vill också den känslan. Så fort man inte såg Kråkans bläs var det liksom Morado, bara en ljusare päls. Höjden, maffigheten.. 

Bild från min instagram - linnolssonpark

Idag skulle vi firat 3år.

Idag var det prick 3 år sen jag satte mig på Morados rygg utan att mamma ledde och jag red runt sjöfartsmuseét med Alexandra för att Baileys var skadad. Åh vad jag saknar honom. 

Inte visste jag att av en slump skulle min resa att träffa min allra bästavän börja. Och bara 2.5år senare ta slut. 

Det är inte rättvist någon j*vla stans.

Det blev sista ridturen någonsin. Och lika glad som alltid, helt omedveten om att bara någon vecka senare, skulle han dö.

 

Idag är det 6 månader sen Morado gick bort, och jag vet inte hur mycket jag pallar, han var min bästavän, han var mitt allt. 

Jag skrev detta igår = tidsinställt, bara så jag kunde skriva in tiden på 19:07, minuten mamma ringde till mig den där höstdagen den 24 augusti 2014. 

† Hästar 2014

Tänkte skriva en lista från hästar som jag kände, som avled år 2014. 

 

Morado, 24e augusti

† Kolik & tarmvred - Akut avlivning

 

Rivervalley Rocket, 19 oktober Bild lånad av Emma

† Bruten käke. - Akut avlivning

 

Etyde, 2 oktober

† Ont i benen - beräknad avlivning

 

Day Courage, 10 December - Bild lånad av Emma

Problem med ryggen - beräknad avlivning.

 

Alla förutom Morado stod i samma stall. Morado hade stått i stallet tidigare och det är där Baileys står nu. Jag hade ridit alla förutom Kurt (Day courage), riktigt fina hästar alla fyra. Två varmblod, ett arabiskt fullblod och ett engelskt fullblod. Ni är förevigt saknade♥

I know you sleep in heaven

 

Jag kommer aldrig att förstå 

 

 

Tappa lusten

Det är över tre månader sen Morados bortgång. Ändå kan jag inte undvika att få ont i halsen och ögon som bränner när jag ens tänker på honom. 

Jag har mitt armband med taglet, hela tiden. Jag vill alltid att han ska vara med mig, alltid. 

När jag är hemma har jag ingen motivation att hoppa upp på Baileys att rida. Senaste gången jag var hemma så träffade jag henne inte ens för att jag mådde så dåligt över Morado. 

 

När jag är här är det svårare att undvika att träffa hästar, dock är det bra (tror jag), eftersom då fortsätter ändå mitt hästintresse. 

När jag är hemma har jag suttit på Baileys rygg och gråtit i flera minuter, stått i hagen och klappat henne och bara gråtit, jag har så svårt att se henne utan Morado, veta att han faktiskt aldrig kommer komma tillbaka till mig. 

 

Det är inte så att jag inte VILL träffa min ponny, för det vill jag. Det är bara att det är så svårt för mig att ens tänka tanken på att träffa henne och inte Morado. 

 

Jag saknar Morado så oerhört mycket att ibland vet jag inte ens om det är rätt att fortsätta med hästar, för jag vill inte uppleva den här sorgen fler gånger. 

Jag och Morado hade ett speciellt band jag inte haft med någon häst förut. Hans blick när man kom och skulle hämta honom i hagen, att han alltid gnäggade på en när man öppnade stalldörren på morgonen... Han följde mig vart jag än gick, jag hade planer och jag hade mål, och allt gick i spillror, på bara en dag.

 

Men såklart älskar jag Baileys så oerhört mycket också. Min första ponny. Vita faran som jagade bort alla andra hästar. Men Morado och jag fick ett starkare band och han har lämnat ett stort hål i mitt hjärta, för stort. 

Baileys kommer lämna ett minst lika stort hål i mig, men just nu finns hon här och Morado gör inte det.

 

Så fort jag pratar om Morado, tänker på Morado och skriver om Morado, kommer tårarna. Nej, jag kan inte hålla det inne, hur mycket jag än försöker. 

När Morado hade varit borta i prick tre månader pratade vi om tarmvred och kolik + avlivning på Djuren i Naturbruket. Och det tog, något rejält. Det var enda gången som jag bara kände tårarna i ögonen men inte på kinderna. 

 

 

Morado lärde mig så otroligt mycket inom hästvärlden. Aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa. Från att inte ens få ta på honom till att hoppa i halsring trots att flera hästar var och travade runt på banan. Från att inte ens kunna gå framåt till att stå på prisutdelningen, från att vara hästen jag aldrig mer ville rida till min bästavän. Han visste mer om mig än någon människa. När jag mådde dålig satte jag mig i hans box och hans mule kröp ner i min famn, fyfan vad jag saknar honom.

 

Så just nu vet jag inte hur jag vill göra längre. Jag har fortfarande mina mål med livet och starta eget företag och allt det där, men jag känner hur de blir suddigare och suddigare för varje gång jag tänker på Morado. Det är inte lika kul som det var med honom. Men jag får tänka possitivt och tänka att han inte ville att jag skulle sluta.

 

Och vid varje framtida tävling kommer han springa bredvid mig, min älskade travare med dom snällaste ögonen.

Jag hade planer, bli bättre, få bättre resultat, hoppa högre och vinna mer. Men en natt, sen var allt borta.

Death leaves a heartache no one can heal, love leaves a memory no one can steal.

Tre månader idag. Jag saknar honom så enormt. 

 

Det är dagar som denna

Jag önskar att jag hade spenderat mer tid med honom och kramat honom mer.

 

"And now I have to let you go. But I'm not sorry I loved you, I will never be.

 

 

 

Ny design (igen)

Tröttnade på min förra design rätt snabbt, så laddade ner den här ifrån designadinblogg.se och gjorde en header lite snabbt. Trots att det har gått mer än två månader nu så kände jag fortfarande hur det brann i halsen när jag skrev och hittade citaten. 

 

Två månader

Igår var det två månader Morado gick bort och jag fick det här armbandet av mamma. ~ Morado ~ 
❤️

En månad.

För prick en månad vid exakt den här tidpunkten ringde min mamma till mig. Idag vill jag inte vara i skolan

Idag vill jag inte vara i skåne.

Idag vill jag inte hålla på med några hästar. 

Idag vill jag inte prata med någon. 

Idag vill jag vara vid Morados grav som jag ännu inte har besökt. 

Idag vill jag se Morado i ögonen. 

Idag vill jag gråta allt vatten ur mig.

Idag vill jag lämna en röd ros på jorden. 

Idag vill jag kunna se min bästavän i ögonen och säga "Jag älskar dig". 

 

Men allt det där är inte ett alternativ. 

 

I'm going to spend my intire life missing him

 

11/6-1997 

24/8-2014

 

6 283 dagar. 

 

Mitt r.i.p Morado - inlägg: HÄR 

11 saker jag önskar jag gjort

Här är 11 saker jag önskar att jag hade hunnit göra med Morado. 

 

* Tävla L:B i hoppning.
* Tävla fler dressyrtävlingar.
* Hoppa 1.00 utan träns/sadel.

* Filmat mer. 
* Fotat mer.
* Ridit minst en gång helt utan utrustning, även utan halsring. 
* Säga att jag älskade honom oftare.
* Säga förlåt för alla gånger jag blivit sur på honom fastän det var mitt fel alltihop.
* Krama honom oftare.
* Tagit vara på all tid jag hade med honom, varje minut, varje sekund. 
* Sagt hejdå.