Lördag, för två veckor sen kom jag ner hit till Skåne ifrån Stockholm och jag har forfarande inte fått någon hemlängtan, gud!
Jag är förkyld tror jag, haha! Jag har ont i halsen och är snuvig så något är det iallafall.
Dock så åkte jag in iallafall till Tomelilla och handlade mat inför helgen. Gick upp idag vid 9 så har inte gjort något speciellt än förutom spelat lite dator.
Igårkväll satt jag, Amanda, Julia, Fredrik och några till i gympasalen och sprang runt haha, kanske inte det bästa när man inte mår så bra, men kul var det iallafall!
Ska snart ta en dusch och kolla upp var man kan köpa bläck till min fotoskrivare, sen blir det väl en tripp till Tomelilla igen!
Just nu ligger jag i sängen, har precis ätit två mackor och druckit ett glas juice.
Har ont i halsen och tror jag är förkyld, så mamma sjukanmälde mig. Förhoppningsvis går det över under dagen. Så mina planer är just nu att ligga i sängen oh kolla på film!
Hur ser eran dag ut?
Åh lilla Sessan, kommer sno dig från din mamma när jag kommer hem igen!
Var ute och sprang i tisdags med Amanda. Igår blev det vilo och idag ska jag springa igen. Amanda har fått en infektion i foten så jag kommer springa själv men jaja. Det går säkert bra!
Igår red vi första ridpasset. Jag fick 7åriga Hickory. Han har bara varit med på lektioner i ungefär ett år, så han är en utav dom yngsta lektionshästarna. Jag tyckte det gick bra, han var inte lika peppad som jag att gå ner med huvudet, men jag förstår honom.
Det var första gången han blev riden efter betet så han har tappat lite muskler. Men jag gillade honom, han var mysig att hålla på med och en väldigt charmig häst!
Nästa lördag ska jag åka till Ystad på ett hemligt projekt, som ni kommer få läsa om efter. Förhoppningsvis blir det mycket att skriva om på bloggen men det får vi se!
Tack förresten för rekord på 1088 sidvisningar och 947 unika besökare igår! Det är så kul att statistiken stiger!
Glöm inte att fråga frågor på frågestunden som ni hittar HÄR
Kommer komma upp mycket bilder och filmer om Morado nu, när jag är hemma nästa gång ska jag försöka fixa ihop en film och allt, våra motgångar och framgångar. Jag ska försöka komma tillbaka till bloggen som vanligt nu, men det kommer ta tid, såklart.
Ni kan inte förstå hur det känns så länge man inte upplevt det själv.
Här sitter jag, lugnt i soffan med mina kompisar och tittar på tv den 24e Augusti 2014. Klockan 19:07 ringer mamma och undrar vad jag gör. Sen säger hon "Linn jag har en tråkig nyhet".
Såklar undrar jag vad, och hon säger "vi har tagit bort Morado."
Jag hör hur hon börjar gråta, jag vill inte tro att det är sant, så jag säger bara "Va? Skojar du? Det kan inte vara sant"
Hästen vi har haft i omkring 6år finns inte längre med oss. Det bränner i ögon och hals när jag skriver detta, för jag tror fortfarande inte på det.
Jag väntar fortfarande på att när jag ska komma hem den 11e september ska han inte ligga i en grav utan han ska stå brevid Baileys i sin box och äta hö, sen ska vi gå ut på en långtur och galoppera av honom eftersom han skulle vara så pigg att rida nu när mamma inte hinner rida lika mycket som jag gjorde.
Men det kommer han inte.
Han kommer inte stå i stallet, han kommer inte gnägga på morgonen när man öppnar stalldörren och säger "Godmorgon älsklingar", han kommer inte galoppera under mig, han kommer aldrig komma till mig i hagen, han kommer aldrig kolla på mig med dom finaste och snällaste ögonen man kan hitta.
För han är död.
När mamma ringde berättade hon också hur det gått till. Hon hade kommit in på morgonen och sett att han satt fast i boxen, förmodligen hade han rullat sig under natten och fastnat, han har gjort det flera gånger tidigare, men det här blev hans sista.
Han hade fått kolik som i sin tur blev till tarmvred.
Jag har svårt att skriva då tårarna bara rinner nerför mina kinder och på skrivbordet, min älskade Morado.
Jag hade ju planert flera år med honom, men jag kommer inte ens kunna krama honom igen. Aldrig, aldrig, aldrig.
Jag har svårt att faktiskt få in det i mitt huvud. Jag grät i över två timmar efter mammas samtal, jag hade också gått ut på en promenad för att se om det skulle hjälpa, men när jag såg en häst i hagen så bröt jag ihop. Varför kunde det intevarit den? Varför just Morado? Min Morado?
Jag har svårt att få ut alla känslor i ett inlägg på min blogg. Det är lite mer än två dagar som mamma ringde mig, just nu ligger Morado begravd under mark. Min hjärna vill inte tillåta det, inte nu.
Det går bra under skoltid, jag är med i lektionerna, men på nätterna gråter jag till sömns. Det är svårt att förstå att det var just Morado. Han var bara 17år, hade 10år kvar?
Morado är en häst som kämpade, genom våldtäkter och misshandel, han blev en vandringssymbol under ett tag och sen kom han till oss. Helt ärlig kunde han inte fått det bättre. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att tänka att han är på en bättre plats nu, bättre än vad?
Hans ögon lyste av livslust vart han än var, så länge jag och mamma var med honom.
Varför skulle jag då intala mig att han är på en bättre plats?
JO, han är ifrån all smärta han hade under den 24e augusti, men inte bättre plats. Hans bästa plats var hos oss, och det vet både jag och mamma.
Han levde.
Morado trotsade alla chanser en häst fick, han hade kolik tre gånger, han fastnade i boxen flertal gånger, han hade avföring upp till magen när djurskyddet hittade honom när han var 5år. Innan dess var det allt från misshandel till våldtäkt.
Men den här gången blev det en gång för mycket.
Han var inte stark nog att klara den här gången, trots att jag visste att han ville. Han var min kämpe, det fanns inte en sekund han skulle gett upp på något, förutom den där dagen.
Jag vet knappt vad jag skriver längre. 10 dagar efter att vi gör våran dressyrdebut, 9 dagar efter att jag rider honom en sista gång, 8 dagar efter att jag ser honom sista gången, finns inte Morado längre. Han finns inte längre i vår värld.
Jag vet, att en gång kommer jag få träffa min kämpe igen, en gång kommer han finnas vid min sida och vi kommer rida över dom gröna ängarna tillsammans.
Jag undrar bara varför, det var inte Morados tur. Inte än.
Det här var den sista bilden som togs på oss tillsammans. Överlyckliga efter vår dressyrdebut på 55%, jag VET att vi kunde gjort det bättre, men jag var så överlycklig ändå. Hela rundan satt jag och log, och jag vet att Morado gjorde detsamma. Han älskade att träna och tävla. Han älskade att ha alla blickar på sig.
Vart han än gick var det folk som beundrade honom, han var alltid den sötaste hästen på banan, med sitt lilla huvud och slarviga galopp. Älskade häst, vi ses snart igen, lova att gnägga på mig.
Klarar inte mer. Jag ve inte när jag återvänder till bloggen men jag måste hitta mig själv igen för just nu saknas en stor bit som jag inte klarar mig utan.
Igår så var vi ute i skogen mellan 09:00 - 20:00, vandrade, gick tipspromenad, hade lekar och poängjakt. Ganska kul, men när killarna i vår grupp började äta mask och fotograferas nakna i en bäck, ja.. Då vet jag inte haha!
Idag har jag bara två lektioner, en 09:00 som är matematik och diagnostiskt prov, sen vid 14:00 har v i datateknik.
Under helgen är jag heeelt ensam, ska bli riktigt läskigt och konstigt. Har hittills inte haft någon hemlängtan men den kommer nog i helgen när jag är själv och inga som uppbehåller mig.
Jag sitter just nu på mitt rum och dricker te, vi började klockan 8 med Hästprofil. Fick skriva under ett "formulär" om hur mycket vi kan i hästväg, svaga och starka grejer om oss osv.
Snart ska vi gå till idrottshallen och ha likabehandlings plan. Igår så kollade jag och några nys vänner (I've friends now,) på idol och under Paradise Hotel gick jag, Amanda och Fredrik in till Amanda och spelade GTA 5.
Såå skönt att bo precis brevid skolan, så jag kan gå hem och starta upp datan på ett klick och slänga in ett blogginlägg!
Bild ifrån i lördags när mitt rum nästan var klart.
Jag börjar 13 idag, så just nu har jag bara sprungit ut till köket, gjort två mackor på rekordtid och sen sprungit in till mitt rum igen.
Ritat lite och lyssnar på musik. Superskönt, dock om jag fortsätter såhär med att vara rädd för varenda människa jag hör lär jag bli proffs på att rita haha!
Nej men snart får jag träffa alla ifrån min klass och förhoppningsvis finns det några riktigt snälla människor!
Älskling, Gud vad jag saknar er. Igår kom det till och med tårar när jag kollade igenom dressyrdebuts filmen. Usch.
Familjen har åkt, och jg sitter här och ritar på photoshop. Gud, jag är såå folkskygg emot folk jag inte känner! Vågade knappt gå ut och fixa mig en macka, så var tvungen och ringa Jossan och berätta om mitt problem haha, gud vad jag saknar henne!
Visar bilder senare i veckan på mitt rum.
Imorgon börjar vi inte förrän 13:00. Då är det upprop och sånt. Möte klockan 19 i Äpplet (internatboendet där jag bor) och ja, sen kanske jag kan sitta och prata med mina förhoppningsvis nya vänner!
Tänk, imorgon, lördag. Flyttar jag nästan 80 mil neråt i landet till Skåne.
Nästan 80 mil ifrån mina hästar.
Nästan 80 mil ifrån mina vänner.
Nästan 80 mil ifrån min familj.
Under den här våren/sommaren har jag kommit närmare min mamma något otroligt. Har börjat öppna mig mer och mer för henne. Jag har alltid varit tystlåten av mig och alltid hållt saker inom mig, så det här är en rätt stor grej för mig.
Jag har svårt att lita på folk. Just nu litar jag bara till 110% på tre personer i världen, mamma, Jossan och min bror. Resten känns, inte rätt.
Jag kommer verkligen sakna allt här, men det känns så skönt på samma gång att lämna allt.
Sista tiden i skolan var svår faktiskt. Speciellt efter att mina kompisar som gick ut året innan mig försvann. I slutet av nian kom jag närmare vissa utav mina kompisar. Men jag har aldrig känt att jag kan lita på dom på det sättet. Jag skulle aldrig kunna berätta lika mycket för dom som jag berättar för t ex Jossan. Dock har jag delat hemligheter med dom, men inte dom "större".
Dock är jag såå glad över att jag gått på den skolan jag just gick på. Jag har lärt mig att läsa av människor bättre, vilka som är falska och vilka som är äkta.
Jag har så himla svårt att veta om jag kan lita på någon eller inte vissa stunder.
Dom "kompisar"/kompisar jag har här, vissa känns ibland så falska så det finns inte, och vissa är helt jävla underbara.
Det finns inget jag vill än att ha en vän som jag kan lita på till 110%, och jag hittade henne. 28e Juni 2012 träffades vi första gången. 13e Februari 2014 började vi prata på riktigt och kallade oss för vänner, och den 24e Februari 2014 blev vi bästavänner, Jossan och jag.
Jag har aldrig litat på någon kompis så mycket som jag litar på Jossan. Vi kan prata om allt, trots att vi inte gör det. Allt vi säger stannar där.
Hon skulle aldrig gå runt och säga "nejmen veeet du vad Linn sa igår?!", det finns inte på världskartan.
Världens bästavän, jag älskar dig.
Snart flyttar jag även ifrån min familj. Mamma, Hasse, bror och pappa.
Det kommer kännas sjukt konstigt att inte höra mammas röst säga "Städa rummet nu!", Hasse säga "Ehm du borde nog vakna nu, bussen går om 10min"..
Japp, jag har en frågestund i en månad faktiskt! En bloggläsare bad om att jag skulle ha det, och jag kommer hem första gången den 11/9, så det passar ju utmärkt att jag filmar eller gör ett inlägg då!
Hej jag heter Maja Simonsson och är en glad tjej född hösten 1997. Jag bloggar på majjasiimonsson.blogg.se där jag skriver om mig och min ponny Gnistra som är ett 11 årigt d-ponny sto, men även ibland om min gamla c-ponny valack på 19 år som min lilla syrra har tagit över! Och så klart bloggar jag om mitt liv och de mesta som händer i de!
Detta inlägg skrev jag på min egen blogg och döpte de till ''ge aldrig upp'' så tänkte göra likadant här på linns blogg.
Inlägget är skrivet om mig och mitt tävlande!
Att lyckas i ridsporten är tufft, jag har tävlat på lokal nivå i ca 2 år men endast kommit runt 3 rundor LD och LD+, ridit dressyr lc:1 på 42% och max 55%.
Jag tror att många hade gett upp om dom va i min sits! Man tappar glöden efter ett tag, speciellt om man har fel människor runt en som inte stöttar en i de man gör!
Men jag har haft rätt människor runt mig och jag har en vilja, jag vill lyckas, och jag ska lyckas och är nu glad över nya ponny åldern då jag slipper stressa fram för att nå mina mål. Men de var inte de jag skulle prata om, jag skulle prata om att lyckas.
Har jag någonsin efter en tävling kommit hem med en rosett? Ja från 1 lokal CR.
Har jag någonsin skrivit att jag inte varit nöjd? Nej jag är alltid nöjd för de jag gjort.
Jag sätter alltid upp mål inför en tävling och har alltid gjort, men dom har aldrig varit att jaga placeringar utan att komma runt med en bra känsla och ha roligt!
Jag tävlar för min skull och för att jag vill inte för att jag måste eller för att någon säger nu åker du och tävlar, om jag säger att jag inte vill tävla en tävling jag vart anmäld till men de är någon eller några dagar kvar så avanmäller vi.
Nu med Gnistra har jag skrivit att vi ska dit på tävling men vi åker inte för att jag inte känner mig redo, jag har lärt mig att inte stressa. Jag har lärt mig att man ska inte tävla förens man känner sig redo. Heller rida ponnyn 1 halvår och få en super runda och vinna och höra folk efter sin ritt säga wow vilket ekipage. Än att åka ut efter 1 vecka rida en halvtaskig runda som bara ser skit ut men man blir ändå placerad men folk börjar snacka om en. Visst känner man sig redo så snabbt så är de lä okej, men ni fattar poängen hoppas jag!
Jag har nu haft Gnistra i ca 2 månader och vet egentligen inte om jag känner mig mogen för att åka ut på en lokal tävling om 1 vecka. Vi har inte hoppat bana på 90 än och inte 80 heller. Vi har hoppat bana på 70. Och där känns de inte super bra än, jag får halv taskiga rundor med ett stopp här och där. Så i efter helgen får vi se. Jag kanske väntar ytligare 1-2 månader innan jag åker ut på en lokal. Och bara åker ut på pay and jumper och rullar 70-80-90 tills det känns super bra. Jag gör hellre de och åker ut när allt känns bra! Jag vill få till den dära wow känslan innan jag åker ut och konkurrerar på lokala tävlingar! Det är inget fel på att bara tävla klubbtävlingar. Man behöver inte tävla lokalt och regionalt bara för att alla andra gör de eller för att det ser bra ut. Vill du bara tävla på klubbtävlingar gör de, de är minst lika roligt som lokala. Jag lovar er att ingen kommer döma er för det. Håll dig på den nivå som känns bra och där du och ponnyn har roligt tillsammans. De är faktiskt det vikitgaste, de viktigaste är inte att tävla för att alla dina kompisar gör de eller för att ha flest rosetter eller vad det nu kan vara utan för att de är roligt!
Men de jag ville komma till är att man aldrig ska ge upp utan fortsätta att kämpa och kämpa. Jag lovar er att tillslut kommer de att gå. Sen ska jag säga de att jag har ALDRIG fått en ponny för 100000 eller inte ens för 70000. Jag har fått ponnyerna för dom mindre summorna och jag har fått dom man måste kämpa med och då menar jag inte dom som står på två ben stora delar av passen utan dom som inte bara är att sitta och åka med på utan dom man verkligen måste rida för att som ska hoppa. Slutar jag rida så nitar Shadde, tar jag i tygeln på Gnistra och slutar driva så nitar hon. Så jag måste verkligen rida ända fram och över hindrena. Men jag har faktiskt hellre en sådan ponny än en såndan som bara är att sitta och styra på och den taxerar och hoppar allt och aldrig stannar.
Jag vet inte hur jag ska avsluta detta inlägg, men jag vill ge en lycko spark till alla där ute och säga att ni får inte ge upp, utan fortsätt att kämpa och ha roligt! Tävla för din skull och inte för någon annans!! och vill du inte tävla säg ifrån om någon försöker få dig att tävla!! Du ska bara göra de om du själv vill!!
Nu blev detta inlägg en mil långt men jag hoppas ni orkade läsa allt och förstår min poäng!!
Här är en film på mig och shadde från våran sista tävling, det tog mig över 1 år att få en runda med en wow känsla och ett sånt bra resultat. Jag har gått runt 1 runda tidigare en LD+ med ett ner slag men i den hade jag inte alls sån här bra känsla!!
Ni får se båda så får ni säga vilken som såg bäst ut!!
Idag är det exakt 9 dagar kvar innan jag flyttar. Jag åker ner på lördagen den 16e Augusti till mitt nya hem, kommer hem första gången den 11 September.
Är så nervös.. Tänk om allt skiter sig? Usch.
Jag har snart packat klart allt faktiskt. 70% utav mina kläder ligger antingen i tvätten eller nerpackade. Dock sparade jag mycket kläder som alltid varit mer "slit och släng" som jag kan gå med dom sista dagarna här och använda när jag är hemma igen.
Jag har fullt upp reten utav tiden och det ser ungefär ut såhär:
7e - idag: Rida Morado
8:e - Fredag: Tävla
9:e - Lördag: städa hos mormor fixa inför flytt-"festen".
10:e - Söndag: Flytt"fest".
11:e - Måndag: Förhoppningsvis sova hos Jossan
12:e - Tisdag: Ev. Shoppa i Stockholm med Jossan
13:e - Onsdag: Trimma Morado
14:e - Torsdag: Tävla
15:e - Fredag: Hämta bilen vi ska låna och packa in allt.
16:e - Lördag: FLYTTAR
Vi får se hur det blir med Jossan, men förhoppningsvis kan vi sova hos henne någon mer gång innan jag flyttar, kommer sakna min gris!
Eftersom Morado ska tävla på fredag så tänkte jag att jag ska ha ett träningsschema för honom.
Tisdag: Rida igenom hela programmet.
Onsdag: Antingen hårdträning på åkern eller om mamma och jag kan åka till ridhuset. Allt ska sitta som en smäck, traven till skritten, galoppfattningarna, alla tre halter osv.
Torsdag: Skritt/lugn uteritt i skogen, endast tänka på att gå i form hela tiden.
Fredag: Tävling. Inga förhoppningar. Vill endast att han ska gå över 50% och inte bocka i galopperna haha..
Tänk om han kan gå såhär fint under hela tävlingen? Att han förstår att det är "allvar".
Gick och la mig för sent och gick upp för sent när jag hade bestämt mig att "vända tillbaka på dygnet". Det är en grej som blir heelt utsesluten när man umgås med Jossan.
Vi har iallafall inte gjort mycket. Jag åkte hem igår emellan och red, sen var det bara tillbaka igen och var där runt 22:30.
Ikväll har jag bara sagt hej till hästarna och tagit av dom flughuvorna.
Imorgon ska jag in till Norrtälje med Jossan en sväng, sen blir det hem och hårdträning på Morado eftersom vi gör dressyrdebuten på fredag.
Mamma beställde hem en ny telefon till mig, en iPhone 5s. Eftersom min iPhone 5 är så sprucken att man inte ens kan se ett dugg, låsknappen funkar inte och ibland vill den inte laddas tyckte hon att det behövdes ;) Världens bästa mamma <3
Jag ska snart åka till Jossan. Så blir ingen mer bloggning idag!
Hej! Vad kul att du hittat hit.
Jag heter Linn Olsson-Park och pluggar i Skåne på Bollerups Naturbruksgymnasium och lantbruksinstitut 78mil ifrån mitt hem norr om Stockholm på Väddö.
Jag går första året och pluggar Den unga hästens utveckling. I min blogg får du läsa om mitt stora intresse för hästar framförallt. Men det blir även inlägg om mitt nybörjar-liv på gymmet och dom blandade händelserna som händer när man bor på ett internat för 300 elever.
