Tänk, imorgon, lördag. Flyttar jag nästan 80 mil neråt i landet till Skåne. 

Nästan 80 mil ifrån mina hästar.

Nästan 80 mil ifrån mina vänner.

Nästan 80 mil ifrån min familj.

 

Under den här våren/sommaren har jag kommit närmare min mamma något otroligt. Har börjat öppna mig mer och mer för henne. Jag har alltid varit tystlåten av mig och alltid hållt saker inom mig, så det här är en rätt stor grej för mig. 

Jag har svårt att lita på folk. Just nu litar jag bara till 110% på tre personer i världen, mamma, Jossan och min bror. Resten känns, inte rätt. 

Jag kommer verkligen sakna allt här, men det känns så skönt på samma gång att lämna allt. 

Sista tiden i skolan var svår faktiskt. Speciellt efter att mina kompisar som gick ut året innan mig försvann. I slutet av nian kom jag närmare vissa utav mina kompisar. Men jag har aldrig känt att jag kan lita på dom på det sättet. Jag skulle aldrig kunna berätta lika mycket för dom som jag berättar för t ex Jossan. Dock har jag delat hemligheter med dom, men inte dom "större".

Dock är jag såå glad över att jag gått på den skolan jag just gick på. Jag har lärt mig att läsa av människor bättre, vilka som är falska och vilka som är äkta. 

Jag har så himla svårt att veta om jag kan lita på någon eller inte vissa stunder. 

Dom "kompisar"/kompisar jag har här, vissa känns ibland så falska så det finns inte, och vissa är helt jävla underbara. 

 

Det finns inget jag vill än att ha en vän som jag kan lita på till 110%, och jag hittade henne. 28e Juni 2012 träffades vi första gången. 13e Februari 2014 började vi prata på riktigt och kallade oss för vänner, och den 24e Februari 2014 blev vi bästavänner, Jossan och jag.

Jag har aldrig litat på någon kompis så mycket som jag litar på Jossan. Vi kan prata om allt, trots att vi inte gör det. Allt vi säger stannar där. 

Hon skulle aldrig gå runt och säga "nejmen veeet du vad Linn sa igår?!", det finns inte på världskartan.