Jag publicerade det här 2012-11-30 på mysweethorses.

Jag tror att det var bra för mig att jag gjorde så, att jag bröt armen.

Ja nu läste faktiskt rätt, jag tror det var bra för mig.. Efter att jag hade varit på ridläger, var jag inte så inne i ridningen, där försökte jag nästan smita undan ridningen.. Vilket min tränare inte gick med på… Jag tyckte det var tråkigt, man kände sig värdelös, att man inte kunde rida osv osv… Man fick inte speciellt något stöd där.

Jag hade ingen ridlust alls efter ridlägret, allt var bara tråkigt!

Jag försökte dra ut på ridningen, ta kortare ridturer och göra det senare, så man kunde säg ”det är försent..”.

Jag hopptränade ett tag efter ridlägret, då gick det superbra! Micke kallade mig ”dressyr-Linn” och jag var nöjd, dock kändes det inte helt bra.. Det var fortfarande den där lilla detaljen, att det skulle vara kul.

Jag ramlade av, ambulans helikopter in till sjukhuset, operera dagen efter…

Då började jag känna att jag saknade ridningen, se alla bilder på instagram, facebook, bloggar… Hur kul det egentligen var! Jag kollade på bilder ifrån när jag red också, då kom jag på; det är kul!

Jag tjatade ofta på mamma att jag skulle få rida, men hur bra är det när man har båda benen brutna och ett stift i armen? Så det blev såklart ett nej…

När jag fick rida igen var jag överlycklig, jag red såklart Baileys, min lugna gamla sak!

Efter bara några veckor och jag kände mig säker igen, då var det dags… Hoppträning..

Jag red Baileys på hoppträningen, kände mig inte 100% säker på Morado än, men jag hoppades på att det skulle gå att börja rida honom snart…

Jag red Morado lite i skogen, eller rättare sagt 2 gånger, sen var det hoppträning för min del. Jag sa tydligt till Micke ”Jag vill inte hoppa högt idag!” han sa ”Okey!” men vad händer senare på lektionen? Jo han höjer upp alla hinder till 80-90.. (Vilket är högt för mig).

Träningen gick ju bra,förutom att jag var rädd.. Rädd för att ramla av. Jag tappade stigbygeln innan sista hindret, så jag vek av då det hindret låg på 90. Micke skämtade lite med mig innan jag tog om det, då gick dt bättre.

Jag känner mig säkrare i min ridning nu, det är kul igen, jag känner mig inte tvingad till att rida nu. Jag är dock fortfarande rädd för att ramla av, och rädd för att hoppa högre, då alla hinder är väldigt stora nu. Men snart är jag ute på banorna igen, för hoppningsvis!

Jag skyller inte på Morado att jag ramlade av, det var bara bra för mig, lusten kom tillbaka till det jag älskar,ridningen! <3